En kväll för några dagar sedan gick jag och Lina ut genom porten på liten kvällskissrunda. Även om jag gick ut först av oss så såg jag inte två hundar lite längre bort i mörkret. Lina upptäckte dem före mig och började glo, skällde en gång och fick omedelbar respons då bägge hundarna kom springandes rakt mot oss. Kanske var det Lina som skällde för att de började springa rakt mot oss, jag vet inte.
Vovvarna stannade i alla fall på någon eller några meters avstånd då Lina skällde tillbaka på dem och de inte vågade komma hela vägen fram. Matten ropade och skrek på hundarna och kom skyndandes. När de inte lyssnade på henne så tog hon en liten grusväg som svängde av precis bredvid oss och då följde vovvarna till slut med henne. Till mig sa hon inget, men jag är rätt van. Hundar som kommer kutandes är ju nämligen aldrig till besvär för mig och min kopplade hund så vem bryr sig? (Ja, jag är ironisk.)
Men så tänkte jag att om tre veckor kommer Iris och då blir hela situationen helt annorlunda. Lina och lösa hundar som kommer springandes mot oss det löser vi ju oavsett om hundägaren ber om ursäkt eller så efteråt. Inga konstigheter. Men Iris ska då fasen inte ha en massa lösa hundar upp i nosen om inte jag bestämmer att det ska vara så! Jag har klurat på en lösning på detta problem i flera dagar. Efter lite rådfrågning så blir det nog burk med skrammel som får bli mitt vapen mot de lösa hundarna. Emma skrev just om en halvliters pet med leca-kulor i. Det är ju supersmart! Är det någon som kan komma på andra "skrammelrecept"?
Det är så konstigt! Här hemma går jag runt och tänker på hur roligt det ska bli med lilla Iris och hur mycket jag längtar efter henne. Om hur hon och Lina ska bli bästisar och alla ska vara lyckliga.
Samtidigt visste jag att i dag var dagen då lilla Alice avlivades. En hund jag aldrig kommer att få träffa men som jag kände att jag fick en relation till. Vars matte jag heller aldrig träffat men som jag bryr mig om och längtar efter att få ge en tröstkram efter vår gemensamma tid här på my.opera. Hur kan jag vara glad när hon är så ledsen? Samtidigt får det mig att tänka på att Lina inte kommer att leva för evigt och i dag har jag kramat lilla Linan lite extra.
Om inte det var nog så läste jag på Sandras blogg att hennes hund Ruz fått somna in i går till följd av att han blivit påkörd av en bil. Även det en hund som jag trodde att jag skulle få klappa någon dag någon gång inom den närmsta framtiden. Jag höll på att trilla av stolen när jag läste det. Det fick liksom inte vara sant! Det kunde inte vara sant! Men det var det...
Sist men inte minst så lämnade Tessans hund Sasha jordelivet i måndags och somnade för evigt. Även om det gör ont bara att tänka på det så önskar jag att Lina också får leva länge och dö så lugnt som Sasha gjorde i sinom tid. Det var inte tid för Alice och Ruz just nu. Inte alls.
Jag tror aldrig att jag haft en sån enorm längtan efter att få träffa de andra "dobermannbloggarna" som nu. Önskat att vi bodde i tjotahejti hela bunten så vi hade kunnat träffas och bara vara. Utbytt hundhistorier och skrattat och gråtit lite om vartannat.
En stor kram till er och alla andra som nyligen förlorat sin fyrbenta vän.
I morse gick jag upp tidigt fast jag var ledig från jobbet. Med bok, liten filt och nyladdad kamera åkte jag sen till Bromma flygplats där jag kom med det fullsatta planet till Göteborg tack vare att en snubbe inte dök upp (Tjoho!). Väl framme mötte jag upp Lena och sen åkte vi tillsammans hem till Eva och precis när vi skulle kliva ur bilen så kom Catrin åkandes i en annan bil. Alla var där med andra ord!
För i dag var alltså dagen då jag äntligen träffade Irisarna och mamma Jamaika! De var så vackra och så små och så söta! Jag trodde att det skulle vara svårt att inte fastna för en och vägra byta favoritvalp, men alla var helt ljuvliga! Till och med den lilla röda Irisen som har mest humör och som jag trodde skulle bita av mig näsan! Ett tag tyckte jag till och med att hon var bäst. Sen tyckte jag att den vita Irisen var bäst, sen den rosa och så fortsatte det! Så än så länge finns det inte en bestämd Iris. Det finns tre!
Jag spenderade många timmar med dem innan det var dags att ta mig tillbaka hem med flyget igen. När jag kom hem nosade Lina så noga och så länge på mina jeans att jag till slut tog av mig byxorna och la dem på golvet i vardagsrummet för att hon skulle kunna nosa ostört. Undrar om hon kände på lukten vilken Iris som var Iris? I vanlig ordning tog jag bilder, rätt många! Titta här! Stort tack till Lena, Catrin och Eva för i dag!
Den här veckan bytte jag mina vanliga romaner mot en sann berättelse. En hundbok. Boken om hunden Marley. En lättläst bok skriven med humor och med värme om hur det är att ha en fyrbent kompis med mycket överrskottsenergi! (Efter att ha läst den känns Linas olater som en droppe i havet kan jag säga.)
Husse John har skrivit om hela Marleys liv från början till slut och jag har skrattat, fnittrar och gråtit mig igenom boken. Jag tror att alla som älskar eller har älskat en hund uppskattar boken och den får bli mitt julklappstips till alla mattar och hussar som varit snälla i år!
I går mötte jag och Lina upp Aston och matte AK för att spåra i skogen. Vovvarna fick vänta i varsin bil när jag och AK gick genom skogen och snitseli-snitslade upp spåren. Vi började ungefär 30 meter ifrån varandra för att ungefär halvvägs korsa varandras spår (med flit!) och sen fortsätta vidare genom skogen. När vi kom till slutet var vi säkert 100 m ifrån varandra. Jättekul! Sista biten genom skogen gick rätt mycket nedför berget och det var inte så mycket att välja på var spåret skulle gå, det var bara att knata där man kunde komma ner.
Sen gick vi en liten promenad i skogen med vovvarna så att spåren fick ligga och dra sig lite. När det väl var dags för att spåra så var jag väldigt nyfiken hur det skulle gå!
Lina var duktig. Vi hamnade fel vid ett tillfälle under spåret men inte där jag trodde vid korsningen (där plöjde hon bara på åt rätt håll) utan när det började gå nedför den sista biten. Själv har jag ju spårläggarminne som en guldfisk och det tog rätt många meter innan jag visste var "rätt" var igen. I samma ögonblick som vi hamnade rätt så sögs Linas nos ner i backen och gick sista 25-30 metrarna av spåret i rätt bra nedförsbacke, över stora stenar, genom täta grangrenar och ner till slutet. Skitroligt var det! Jag är så glad att jag liksom vågar chansa och bara köra och göra det svårare. När hon då klarar det också så är det ju skitkul! Så från och med nu så ska jag inte fega för att låta någon korsa spåren och att våga gå genom olika sorters terräng på samma spår. Kul!
I går träffade jag och Lina snygg-Tyson med flock. Vi spårade och promenerade. La ängsspår och det var jättekul! Dels för att det gick så bra och dels för att man liksom kunde följa Camilla och Tyson så bra när de spårade även när de var lååångt bort på ängen. (Jag passade ju Tindra under tiden som Camilla la samt gick spåret så det kan hända att jag tittade lite på henne med... Hon är så gullig!) Camilla har skrivit om det lite utförligare här.
I dag önskar jag att jag varit lika duktig. Men det har jag inte. Vår längsta promenad i dag varade i kanske 25 min och Linas sammanlagda utetid i dag kommer nog att uppgå till kanske strax över en timme? Det skriver jag bara för att ingen ska tro att Lina och jag hittar på saker jämt och alltid är ute i evigeheter. Men det blir kanske lätt att det låter så då jag har en tendens till att bara blogga om det som hänt och varit kul.
Övat lite har vi i alla fall gjort och till Emelies stora förtret så har jag filmat det med min värdelösa grynfilmarmobil! Haha! Frågan är om det kvalificerar sig som träning?
Nu har jag jobbat några dagar på mitt nya jobb. Det är väldigt kul och jag tror att jag kommer att stortrivas, så det känns bra.
När jag var på intervjun för jobbet så sa jag att jag har en hund som snart blir två hundar då valp är på väg. Plus att jag berättade att jag hade svårt att schemalägga mig själv då Magnus schema innebär mycket borta-hemifrån-tid och att hundarna då inte kan vara ensamma. Gick hem från intervjun och tänkte att det där jobbet kan jag se mig om i stjärnorna efter. Redan nästa dag hörde chefen av sig och sa att jag nog skulle få jobbet! Hurra!
Så jag blev lite nervös i går måndag när jag sa lite försiktigt att "Ja, sen i december då kommer ju valpen och då måste jag vara ledig lite..." och min chef sa "Ska du ha en hund till?" Jag trodde jag skulle svimma lite faktiskt! Svimkänslan gick fort över då chefen genast fastställde att jag skulle bestämma hur mycket jag behövde vara hemma med valpen så skulle de liksom inte räkna med mig under den tiden. (Behöver jag säga att jag ville krama min nya chef då väldigt länge då och att hon också är hundägare!?) Så nu känner jag mig helt lugn med Iris första veckor här även om jag och Magnus kommer att pussla så att jag försöker jobba de dagar han är hemma.
Nästa vecka ska jag åka och hälsa på Iris och hennes systrar. Efter det vet jag vem det är som är Iris! Så spännande att jag kanske bli lite svimmig igen!
Det är mycket som snurrar i huvudet angående valpköpet. Jag vet ju inget om valpar annat än att de är söta så jag har mycket att klura på! Hur vi ska göra och inte, varför och på vilket sätt? Några saker är jag säker på dock.
1. Anmälde oss till en valpkurs redan nu. För det vill jag INTE missa. Det ska bli kul. Valpkurs är ju nämligen inte bara bra social träning för valpen, i priset för kursen ingår ju nämligen andra valpar som jag kan klappa på! Ha!
2. En sak som jag inte riktigt vet var jag har fått det ifrån men som jag i dagsläget känner mig rätt bestämd på är att den blivande Irisen inte ska tävlas innan hon fyllt 2 år. Var jag har fått det ifrån vet jag inte. Men det känns som om jag har fått det från någon annan. Skumt. Motivet? Jag vill att valpen ska få vara valp. Jag vill inte känna någon som helst press på oss och dessutom är det Lina som står först i kön för att bli tävlad. Tänker jag ologiskt tycker ni? Båda ska så klart tränas om än på olika sätt och på olika saker.
3. Jag kommer att börja träna inkallning med Iris från dag 1.
Nu har jag börjat på mitt nya jobb! Det tar på krafterna att jobba på dagen och att vara ny på ett ställe. I dag var det husse som fick sköta hundpromenerandet när jag var på jobbet.
Det var i torsdags morse som jag gick av mitt sista nattpass på gamla jobbet (tog några etxrapass på timme bara för att jag är så snäll) och det första jag gjorde när jag kom hem på morgonen var inte att gå och lägga mig utan jag bytte till hundkläder, packade in Lina i bilen och åka till klubben. Ute var det klarblå himmel, vackert frostigt och någon slags sagodimma! När jag kom fram till klubben upptäckte jag att mina fotspår lämnade tydliga avtryck i det frostiga gräset och eftersom Lina och jag var själva där så kunde jag ju inte låta bli att lägga ett spår rakt över planen! Kul att verkligen kunna se var hunden går i förhållande till själva spåret.
Precis när vi var klara med spåret så kom Aston och hans matte. Vi tränade en liten stund och sen gick på en lång promenad i skogen. Då jag var lite trött så tänkte jag till en början låta bli att släppa Lina men sen kom vi till en bra liten strand där hundarna bara var tvungna att få leka lite. Lina och Aston tog chansen och tillsammans så sprang de sen fram och tillbaka och runt en viss stock som låg mitt på stranden.
Sen sov både Lina och jag gott i några timmar efter att vi kommit hem. Bara för att i fredags morse göra samma tur till klubben för att möta Camilla och Tyson och A och hennes schäfervovvar som också var där. Lina tyckte att det var väldigt frustrerande att hon skulle träna på planen samtidigt som en schäfer sprang omkring och övade så nära henne. Så Lina fick ha långlinan på sig. En gång precis i början sprang Lina ut i linan och skällde lite, men när jag ropade Nej! och Lina här så kom hon tillbaka till mig utan konstigheter. Resten av tiden skötte hon sig skapligt och vi tränade lite utan att hon behövde hålla koll på schäferdamerna. Jättebra träning för oss helt enkelt! Fick jag som jag ville skulle minst en okänd hund vara på plan samtidigt som oss och träna från och med nu. Gärna så nära som möjligt.
Jag la ett spår till Lina också. Och för första gången så gick jag längre. Visserligen nästan bara rakt fram men det var under en gran, ner i en grop och korsade en liten promenadväg/stig. Camilla gick efter oss när Lina gick språret och kom med feed-back efteråt. Helt suveränt, jag gör saker som jag var säker på att jag slutat med. Oops. Men själva spåret tycker jag gick bra i alla fall och nu är det slut med små korta fegspår varje gång. Nu ska jag klampa på i skogen!
Slutligen har jag gjort ett album med bilder på Aston och Lina. Där ska jag spara alla bilder på "stor och liten" som jag tar när vi träffas! Ska ladda upp några till strax..
Jag missade ju premiärprogrammet i måndags och jag vet inte om det går i repris, men jag hittade en liten länk till TV4 och några snuttar ut programmet. Det kan man titta på här. Det är mest småsaker jag tänker på. Den där övningen som han kallar "ledarskapsövning" skulle jag kalla att "träna svårt på sitt med ökad störning". Men det är ju en bra övning.
Tyvärr kan inte jag se hela "kloklippsinslaget" så det kan jag inte säga så mycket om. Förutom att jag tycker det är fusk när en instruktör skickar iväg ägarna och kör själv med hunden. Det är världens äldsta trick om man vill briljera på vilsna hundägare. Men det kanske är för att det ska gå fort för tv-inspelningens skull. Även om det samtidigt förlorar sitt värde då det inte visar verkligheten.
Nu ska jag byta banner på min blogg, igen. Den andra sparar jag tills det blir minusgrader...
WIDGETIZE